UNIKABOXEN besöker Lunds Domkyrka

Inte mycket kvar av den ursprungliga ärkebiskopskyrkan

Lunds domkyrka byggdes i romansk arkitektur, i samband med att Lund blev ett ärkebiskopsäte i början av 1100-talet. Kyrkans takkonstruktion var då uppbyggd av ett på insidan platt trätak, med dragband, vilket gör att takkonstruktionen endast påverkade murverken med vertikallaster. Efter en omfattande brand på 1200-talet, där kyrkan nästintill totalförstördes, byggdes det till kryssvalv i kyrkan. Detta innebar att takkonstruktionen även belastade murverken med horisontalkrafter. Murverken som inte var dimensionerade för detta blev kraftigt påverkade och det byggdes till strävpelarsystem runt hela kyrkan för att avhjälpa problemet. Lunds domkyrka fick nu en gotisk stil, skriver Isak Berneheim i sitt exemensarbete för Lunds Tekniska Högskola. Förändringen från romansk till gotisk stil var något som den handlingskraftiga profilen och arkitekten Helgo Zettervall ville ändra på vid 1800-talets mitt. Hans egna ord; Jag har aldrig restaurerat Lunds domkyrka, Jag har byggt om den, illustrerar hans ambitioter och varför kyrkan ser ut som den gör idag. Ombyggnationen var omfattande och resulterade bland annat i att de bägge tornen revs. Nedan några bilder från Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister som visar kyrkans utseende innan Zettervall startade sin rekonstruktion och det inledande arbetet.

Helgo Zettervall - vandal eller hjälte

Idag kan vi förfasas över Helgo Zettervalls tilltag inte bara på Lunds Domkyrka utan på hela samlingen av Sveriges medeltida Domkyrkor, som han byggde om och gav en renodlad arkitektonisk prägel; Lund 1862, Linköping 1874, Skara 1878 och Uppsala 1880. Men var det egentligen så tokigt att av denna mischmasch av stilar påbyggda genom århundradena utan något gemensamt sammanhang skapa en hållbar enhet. Johan Fowelin ger i sin essä Varför alla hatar Helgo Zettervall i arkitekturtidskriften KRITIK en tänkvärd motpol till kritiken:

Med friskt mod och nästan obegränsad arbetskapacitet, stöpte han om dessa och andra byggnader till hur de borde sett ut snarare än hur de någonsin tidigare gestaltats. Allt enligt principer som utarbetats av Viollet-le-Duc i mitten av artonhundratalet vid renoveringen av Notre Dame i Paris. Målet var att återföra den renoverade byggnaden till dess ursprungliga och ideala form. Att renodla den stil som man ansåg var sann och äkta, baserade på arkeologiska studier och ovedersäglig fakta. De tillägg en gammal byggnad oundvikligen får under århundraden betraktades som ovidkommande och revs helt sonika bort. Särskilt barockens och rokokons omgestaltningar möttes med förakt och skulle till varje pris raderas ut. Den medeltida katedralen måste åter till medeltiden, basta!

Nationellt religiöst, historiskt och arkitektoniskt minnesmärke

Idag kan vi faktiskt besöka en praktfull och enhetlig kykobyggnad som både imponerar och fungerar för ändamålet över tid. Besökare behöver inte oroa sig för nedfallande stenar från krackelerade väggar och valv. Det som idag bevaras och underhålls är i mångt och mycket arvet från Helgo Zettervall, även om restaureringen mellan 1954-1963 av Eiler Grebes resulterade i att cementputsen både invändigt och utvändigt togs bort. Med det försvann även dekorationsmålaren Svante Thulins bilder av vinrankor och scener från Bibeln från interiören. Isak Berneheim skriver i sitt examensarnete från 2014: Kyrkan har aldrig sett ut så här tidigare och det var inget man falskt försökte återskapa men däremot ansågs det mindre falskt än att behålla cementputsen med de pastischartade dekorationsmålningarna.

Lunds Domkyrka är ett nationellt religiöst, historiskt och arkitektoniskt minnesmärke, med sevärdheter som det medeltida konsturet och Kryptan med sina mytomspunna stenfigurer. Turistguiden Green Guide utsåg Lunds Domkyrka till ett av Sveriges sju underverk och har årligen 700 000 besökare, vilket gör den till en av Sveriges mest besökta turistmagneter och står sig väl i konkurrensen med landets mest besökta museer. Besöksstatistik över landets tre mest besökta museer 2017; Vasamuseet-1 495 760, Skansen-1 344 605 och Naturhistoriska riksmuseet-670 820, ger ett tydligt besked om detta.

Den snart tusenåriga kyrkobyggnaden är inte skapad att ta emot sådana mängder besökare med så olika avsikter med sitt besök. Besöken till de historiska sevärdheterna måste ske med stor respekt för att kyrkorummet är ett Guds hus, en avskild plats för bön och gudstjänst, för stillhet och kontemplation. Besökande grupper behöver därför en plats för samling, där de kan förbereda sig för mötet med det sakrala rummet, utan att störa gudstjänstfirare och andaktssökare. Besökande grupper behöver också en plats där de kan avsluta besöket med att ta del av information - exempelvis i form av utställning, informationsmaterial eller föredrag - eller dricka en kopp kaffe. En sådan plats saknas idag, och kan inte ordnas inom kyrkobyggnadens väggar, stod det i inledningen till det upprop från Domkyrkorådet som gick ut 2003 för att locka deltagare till en arkitekttävling. Resultatet blev den modernistiska skapelse vi ser skymta bakom bronsstatyn av prästen och väckelsepredikanten Henric Schartau på bilden ovan. Domkyrkoforum invigdes 2011 ritad av vinnaren i arkitekttävlingen Carmen Izquierdo, en Spansk-Svensk arkitekt utbildad i Madrid, men numera bosatt i Stockholm. För byggnaden fick hon 2012 Kasper Salin-priset. Ett lysande exempel på hur samtiden idag kan kopplas ihop med ett historiskt monument, utan att förändra, snarare förstärka den magiska känslan av att resa i tiden. Bilden hämtad från Svenska Kyrkans hemsida.

Förhållandevis rik på inventarier

Kyrkans inventarier kommer från tiden efter branden 1234. De fantastiska korstolarna och andra utsmyckningar i trä är från mitten av 1300-talet. Altarskåpet och det avancerade astronomiska uret Horologium mirabile lundense, tillkom i slutet av 1300-talet. I södra tvärskeppskapell står en väldig sjuarmad ljusstake i brons. Den 3,5 meter höga pjäsen tillverkades av Harmen Bonstede i Hamburg vid 1400-talets slut och ska påminna om templet i Jerusalem där en dylik ljusstake lär ha funnits. Högkorets tak domineras av Den Yttersta Domen, en sex meter hög absidmosaik föreställande Jesus den allsmäktige. Det sätt som Jesus avbildas på kallas pantokrator och är en Bysantisk ikonterm för Jesus som allsmäktig härskare. Ursprungligen endast en bröstbild, men här i helfigur. Termen är Grekiska och betyder kort och gott den allsmäktige. Utförd av den Danske konstnären Joakim Skovgaard mellan åren 1925-1927. Den vackra och välarbetade mosaiken består av målat glas från Venedig och natursten.

Nere i kryptan är medeltiden bevarad

I Bevaringsprogram utgiven av Lunds kommun står att Domkyrkan började uppföras under kung Niels Svensens regering efter det att Lund blivit ärkebiskopssäte för hela Norden omkring 1104 och Asker insatts som ärkebiskop. I Necrologium Lundense omtalas en ledande arkitekt, Donatus, som på 1120- och 1130-talen anlitats för att bygga kyrkan. Materialet till bygget togs ur sandstensbrotten kring Höör.

Grundplanen lades sannolikt ut i ett sammanhang vid 1100-talets början efter anglonormandisk förebild, menar man. Kryptan och långhuset har med det antagandet uppförts samtidigt under en byggnadsperiod som avslutades omkring 1130. Under den andra byggnadsperioden tillkommer huvudparten av kyrkans skulpturala utsmyckning i vilket det förekommer ett antal olika stilar av framförallt sydeuropeisk härkomst. I huvudsak var kyrkan färdig 1145 och den första september det året invigdes kyrkan åt Jungfru Maria och Sankt Laurentius, enligt skriftliga källor som också anger att huvudaltaret i kryptan invigdes 1123 och helgades åt Johannes Döparen.

Miljön är magnefikt sakral och i den sparsamt ljussatta kryptan är det lätt att tankarna skenar iväg och kompletterar intrycken på ett fantasifullt sätt. Både Lunds och Dalby kyrka byggda med en krypta och på den ett högaltare är något som är mycket ovanligt, kanske unikt för våra breddgrader. I Bologna finns ett exempel på denna typ av utformning i kyrkan Santo Stefano, men annars har jag inte stött på något liknande. En arktektonisk bild av Jesus lidande, död och uppståndelse, där kryptan företräder graven och döden, högaltaret ovanpå uppståndelsen och absidens tak speglar himmelen och det eviga livet som allsmäktig. Kanske var detta tanken med bygget, kanske var det någonting annat som inspirerade 1100-talets kyrkobyggare att bygga på detta sätt, men att Benediktinermunkarna och deras Korsriddarorder som skapade rekonstruktionen av Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem på 1000-talet tagit med sig idéer och tankar till Europa känns naturligt. Santo Stefano är i alla fall ett exempel. 1089 grundades det första klostret i Lund, Allhelgonaklostret. Just ett Benediktinerkloster. Det är med andra ord inte helt osannolikt att munkarna hade ett finger med i spelet även här när Domkyrkan skapades.

Sagan om Jätten Finn

För länge, länge sedan i början av 1100-talet, levde en munk i Lund. Han hette Sankt Laurentius, eller Sankt Lars som han också kallades.
Sank Lars brukade predika för lundaborna på en stor öppen plats som kallas för Helgonabacken som då låg en bit utanför staden. Under backen bodde en jätte, hans fru och barn. Jätten tyckte att Sankt Lars störde dem när han lockade allt folk att komma och lyssna på hans predikningar. Jätten frågade "Varför står ni här på min backe och stör min familj?" Munken svarade att det inte fanns någon kyrka i Lund där de kunde hålla sina gudstjänster. Jätten tyckte synd om munken och alla människorna och lovade att bygga en kyrka åt dem. Men ett fick Sankt Lars lova honom. När kyrkan var klar skulle Sankt Lars plocka ner månen och solen åt jättens barn. "Ingen kan plocka ner månen och solen från himlavalvet", svarade munken. "Då vill jag ha dina ögon istället", sa jätten. Sankt Lars ville så gärna ha en kyrka att han lovade bort sina ögon. "Men, sa jätten, kommer du på mitt namn, kan du får behålla dina ögon". Sagt och gjort, jätten hämtade stenblock från Romeleklint och Höör om han släpade hem till Lund. Sakta men säkert började Lunds domkyrka ta form. Under tiden gick munken Sankt Lars omkring och grubblade "Vad kunde en sådan jätte heta?" "Heter du Gunnar, skrek munken upp till jätten som satt på taket och satte fast blyplattorna?, Sture?, Filip? eller Magnus?" Men inget namn var rätt. Kyrkan var nu snart klar och än hade inte Sankt Laras kommit på något namn som var rätt. Då promenerade han runt och tittade länge på skogen, blommorna, himlen och allt annat vackert i naturen, för nu visste han att han skulle förlora sina ögon. När han kom över Helgonabacken hörde han en mamma sjunga godnattvisa för sina barn. Munken tyckte det lät så vackert att han stannade för att lyssna. Vad sjöng mamman? Jo....

"Sov liten Sölve, sov sonen min, din fader Finn, sitter och murar därovan.
Sov liten Gerda, skön dotter min, din fader Finn, till kvällen kommer med gåvan."

"Aha, jätten heter Finn!" Glad sprang munken nerför backen till kyrkan där Finn satt på tornet och skulle sätta in den sista stenen: "Finn, Finn sätt sista stenen in", ropade Sankt Lars. Då blev jätten så arg att han slängde iväg den sista stenen och rusade ner i kryptan. Där tog han tag i en av pelarna och försökte rasera kyrkan som han precis blivit färdig med. Men alla krafter tog plötsligt slut och han förvandlades till sten. Kanske krympte han lite också. Om du går ner i kryptan står Jätten Finn där än idag och kramar sin stenpelare.

"Han ryster och ryster. Då nickar till fall Den byggnad all, När styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen Så står han än Och famnar sin väldige pelar."
Ur "Jätten Finn" av Esaias Tegnér

Enligt ybrideg.se/saganfinn.htm, där texten ovan är hämtad ifrån, skrevs denna spännande berättelse ner för första gången 1654 av Jens Lauritzen Wolf från en vandringssägen som berättats och överlämnats från generation till generation i säkert flera hundra år. Nationalskalden, professorn och sedemera biskopen Esaias Tegnér fascinerades av berättelsen under sin tid i Lund vid 1800-talets början och påbörjade där diktsamlingen Gerda med inledningsdikten Jätten Finn. På Kulturportal Lund står att det framförallt är två motiv som återkommer i hans dikter; Domkyrkan och Helgonabacken: Dessa blir de yttre symbolerna för två poler i Tegnérs livskänsla. I domkyrkan förnimmer han den höga inspirationen, poesin som en ljus, gudomlig kraft, medan parken med sina klosterruiner är förbunden med dödsaningar och depression och med diktandet som en demonisk drift. I Jätten Finn binder han ihop de två platserna. Att den unika pelarprydnaden på bilderna nedan lockat till fantasifulla tolkningar är inte konstigt.

Jätten Finn, Simson, Jesus eller Johannes Döparen

Dopet var centralt och början på ett liv i Kristendom. Det var också en biljett in till kyrkan och den himmelska härligheten speglad på jorden. Därför är det inte helt befängt att tro att det skulle vara Johannes Döparen som beskyddar kyrkan genom att ge stadga åt en av de bärande pelarna. En pelare har också betydelse i Jesus sista vandring till korset. En pelare där Jesus fjättras och torteras. Det sätt som figuren möter betraktaren på kan vara en bön om nåd och förlåtelse, något centralt i den Kristna liturgin. Folktron och forskningen har hanterat pelarutsmyckningen från ett annat perspektiv och egentligen är det som med all konst att betraktaren bestämmer själv, men är det många betraktare som har samma uppfattning eller om betraktaren har ett särskilt rennomé kan den bli gemensam och vedertagen. Faktum är dock att kryptan, denna pelarsal med sitt altare vigdes åt Johannes Döparen 1123.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor

Källor: Lunds domkyrkas takkonstruktion, utformning och strukturmekanisk funktion - Isak Berneheim, Lunds Universitet 2014
Populär Historia, Katedral som bytt skepnad - Magnus Bergsten 2003 | Lunds Kommun, Bevaringsprogram | Kulturportal Lund
Besökscentrum för Lunds Domkyrka-program för allmän arkitekttävling 2003 | Varför alla hatar Helgo Zettervall, essä i Kritik av Johan Fowelin 2016